Tack tack Frank Frank

Ja då är det snart dags att packa bilen full och korsa gränsen. Har ett nyrenoverat badrum och ett dop som väntar. Ser fram emot att träffa mina vänner (och familjen givetvis) och att låta S klappa lite husdjur. Känns som om vi börjar få rutin på det där med att färdas på E18, även om varje resa alltid ger mig lite ångest innan vi väl är på väg. Nå ja, lite får man offra. 

Ja men nu var det väldigt länge sedan sist. Vet inte om det finns någon kvar som orkar bemöda sig att läsa. 

Hur som helst, det är svårt att hitta luckor i vardagen (speciellt till att sätta sig ner och reflektera i en blogg). 

Har just antagit en ny utmaning, trodde jag. Den sk. 5 min metoden. Mitt hjärta har värkt vid blotta tanken på att inleda det jag kallar fas 2, men i ärlighetens namn var det på tiden. Barn är inte dumma. De vet tidigt vem som är den svaga länken och eftersom jag är hemma mest, så är det också jag som är ett lovligt byte.

Det som jag trodde skulle vara omöjligt, dvs att somna själv, löste sig på första försöket. Det har nu funkat fyra kvällar i rad och med facit i hand, om barnet somnar efter två omgångar av "natti natti etc etc", borde jag inte ha tillämpat det här lite tidigare? Jo! Jag är numera väldigt glad över att slippa bli svettig på överläppen när det ska hoppas och lekas i sängen varje kväll. Jag säger Mjau till livet och hej till mina tv-serier. Imorgon är en annan dag. 

Vem tar hand om mamman?

Hemma i huset. Jag och Siv har blivit ett riktigt bra reseteam, även om det alltid blir samma visa vid terminalen. Efter 3,5 timme i bilen är det tydligen nog och minuterna innan vi kör ombord framkallar alltid svettpärlor på överläppen. 

Nu när jag åter igen är stationerad hemma är det dags att ta vid där vi slutade, dvs att försöka få bebisen att inse att kl 22 inte är en superbra sova-för-natten-tid. Hur jag än vänder och vrider så är det natti natti kl 22. Börjar arbetet tre tim tidigare, men blir i alla fall överlistad av en minimänniska på 14 veckor. Jag är imponerad över denna beslutsamhet, men jag ska så småningom segra! 

I det här läget kan man alltså i runda slängar påstå att jag är vaken ca 60 min längre än bebisen...Oh glory glory days.

Varmt! Sommarens finaste dag, och födelsedagskalas. Lillskruttan har blivit 18 år och  idag var det kalas/fest. Självklart firades hon med en Lady Gaga-tårta. Vad annat hade man kunnat förvänta sig ;-) ? En tvåvåningshistoria med underdel av "kött". Jag och Sivan avbröt dock vårt firande i rimlig tid (när byns grillfest och tillhörande coverband drog igång PA't). Hemma tyckte Siv att det var dags att vända på steken, och som den småbarnsmamman jag är, så har jag alltid kameran 5 cm från bäbyns ansikte och filmate eventet. Tur tänker vissa, besatthet svarar jag. 

 

Är hemma i Krhmn för andra gången på tre veckor. Man skulle kunna tro att sammanlagt 16 dagar borde räcka gott och väl, men nej. Hur man än vänder sig, har man röva' bak. Känns som ett omöjligt uppdrag att hitta tid för alla man vill träffa. Har dock insett att det i framtiden blir enklare om den som vill ses möter upp oss där vi befinner oss. Speciellt efter jag börjat få dåligt samvete över att släpa Siv från dörr till dörr. 

Nog om det...

Funderar lite över den galet och lite smått hysteriska ekovågen som sveper över de flesta föräldrar. Missförstå mig inte, jag är inte intresserad att trycka i min dotter onödigt mycket farliga ämnen, men kom igen! Att sluta använda tandkräm med flour? Tvätta kläderna med tvättnötter? Listan kan göras väldigt lång. Jag kommer förmodligen stenas nu men- 

jag använder v a n l i g t tvättmedel till babykläderna, jag älskar doften av sköljmedel, borstar tänderna med vanlig tandkräm (ja jag vill gärna ha dem kvar när jag är 50) och jag tänker inte använda rengöringsmedel utan doft. Jag vill däremot flika in att vi inte får glömma alla miljögifter vi överför till vårt barn när vi ammar. Så vad gör det om jag vägrar nötterna? Nej just det, inte ett skit. 

Jaha, då sitter man här ensam och klarvaken kl 05.30. Det är i och för sig inte något större problem, eftersom Mini Me som regel sover gött om natta'. Jag har dock inte bestämt mig för vad jag anser om ämnet "bråkiga barnmagar". Så, en natt-/morgonfilm och en bröstspya senare, ligger hon och sover och jag är vaken och hungrig...

Trevlig nationaldag btw! 

Får fatta mig kort eftersom jag inte vet om jag måste springa iväg och ta upp en tös som inte riktigt vill samma sak som mig. Verkligheten slog ner som en bomb i det  Henrikssonska hushållet. Det blev en Siv och hon är lika bestämd som sin mamma. 

Har fått lätta på kontrollbehovet och helt sonika inse att det inte längre är jag som bestämmer här hemma. Jag kan dock med säkerhet säga att jag har utvecklat färdigheter jag inte trodde existerade. Jag kan plocka upp saker från golvet med mina tår och amma+dricka kaffe+surfa+äta frukost samtidigt. Perioden där jag upplevde mig själv som en inföding (får man säga så?) med bar överkropp och byxor, har lyckligtvis passerat ganska raskt och jag har lärt mig att vill jag få något gjort- ja då måste bebisen vara i bärselen.

Så var det så nära som det kan bli. Ikväll checkar vi in på BB-avdelningen och inväntar en tidig morgon med kateter, kanyl och lavemang. Jag måste nog medge att jag nog har upplevt bättre morgonrutiner. Värst av allt är nog faktiskt att jag fram till i januari själv utsatt mina patienter för samma sak ( - klyx ) och nu vill jag vara med och bestämma. Jag vet vilken ven de ska lägga kanylen i och jag vet också att de inte kommer i närheten av att lägga någon på ovansidan av handen. Det kommer aldrig att ske! Jag känner på mig att det kommer bli cirkus. 

Har varit helt utan inspiration de senaste veckorna eftersom det känts om dagarna varit oändligt långa men nu är väntan snart över. Nu är det äntligen bestämt. Operationsbeställningen är gjord, anestesibedömningen lika så. Den 2 april ska bebisen plockas ut och jag kommer då kunna sitta rakt utan att ha ett huvud under vänster revbensbåge eller vid vad jag upplever som bröstbenet. Jag längtar efter att se vem som hyrt min etta med kokplatta i 9 månader och då givetvis även visa upp denna envisa lilla människa för hela världen- intresserad som oitresserade. 

Dagarna flyter på. Det gäller att sprida ut göromålen så att man har något att göra varje dag. Idag hade jag "att sola" som syssla. Imorgon sticker jag och Marina över till Stockholm över dagen. Inget man " bara gör" eftersom det är så fruktansvärt slött att sitta på den där båten men men, det är i och för sig bara nyttigt att lufta sig. Man blir lätt lite galen av att bo på en ö. Och om 6 dagar så kommer han äntligen hem. Yes!

Vilken bra dag det blev idag. Hade sedan ett par dagar tillbaka bestämt mig för att våldgästa arbetsplatsen för att få se några bekanta ansikten och kanske få höra det senaste skvallret gällande sjukvårdens evinnerliga sparkrav. Självklart bakade jag en fjäskkaka eftersom kirurgen älskar sötsaker. I utbyte fick jag följa med på HLR repetition i 3 tim. Väl hemma så blödde jag näsblod. Tror väl egentligen inte att hädelserna hade någon koppling men det kändes i alla fall ganska bad ass... Min docka fick dessvärre inte speciellt mycket syre eftersom magen hindrade mig från att skapa fria luftvägar men men, what to do?

 

 

Idag visade det sig (inte helt otippat) att det skulle bli en lite lättare dag. Försöker pallra mig ut på en 40 min promenad varje dag i hopp om att mota bort krämpor och graviditetsdepression (och självklart fett) och idag var det en utomordentligt fin "pseudo-vårdag" med sol. Avrundade med att släpa fram en stol och parkera mig en stund med kaffikôppen utanför dörren. Senare blev det en tripp till Smakbyn med svärföräldrarna för ett stycke söndagsmiddag. Imorgon väntar del 4 i föräldrautbildningen och då även den ökända mammagruppen. Vet inte vad jag kan förvänta mig av den. Har ett ganska svalt intresse för konceptet...

 

 

Är det så här det ska vara i ytterligare 6 veckor? Varannan dag stabil och all övrig tid en svag människa. Jag är så

f r u k t a n s v ä r t trött på orden "det är inte så långt kvar". Alla tror att jag tycker det är jobbigt för att jag är sk "höggravid". Dessa kloka ord brukar åtföljas av den lite belåtna minen och ännu en klyscha "tänk sista den månaden då, DÅ kommer du tycka att det är tungt"... Alltså, om två veckor så smäller den stora krisen till enligt experterna. Eller? Tack för insiktsfulla och icke-orginella kommentarer men jag har faktiskt inte besvär av vadkramper, hemorroider eller svullna fötter. Mitt största bekymmer handlar helt enkelt om att jag har varit sjukskriven i 4 veckor samt att att det är lite mer än 2 ½ vecka till F kommer hem. Jag har gått ifrån att arbeta 100 % till 0 %. Självklart av en god anledning och det faktum att jag kväver mig själv om jag ska böja mig ner och dra på en annan människa stödstrumpor. Men so what?! Man kan inte gå från aktivitet till påtvingad passivitet oberörd. All gemenskap är helt plötsligt lagd i handskfacket på en avställd bil och här sitter jag bland babykläder och total leda. Nej idag är i n t e den bästa dagen i mitt liv, men om man ska tro det framträdande "hormonella mönstret" så blir säkert morgondagen något ljusare. Det brukar tydligen vara så.