Vecka 3 av 4
Det är stört att man varenda månad ska ha en sk. dipp i humöret. Varje månad, samma sak. Konklusionen blir alltid stackars mig av varierande orsaker (beroende på rådande omständigheter). Ja men det blir väl så när hög arbetsbelastning & hormoner möter den bistra sanningen av att inte få semester, eller av att ha sin sambo som särbo. Lyckligtvis brukar den värsta hysterin avta efter någon timme av aggressiv städning. Jag menar ärligt talat, vem orkar gnida sig svettig på spisen i längre tid än så utan att det blir patetiskt? Detta är alltså inget unikt.
Mannen med den vita kostymen 5 år senare
Mitt liv blir inte ointressantare för er än vad det är just nu. Inväntar en weekend i Kritinehamn (hurra!) där det ska rustas för bröllop. Bäst av allt är väl att man får klä upp sig. Är trött på att gå runt i sjukhusets vita kläder och mina svarta träskor i gummi och fake-läder. Honka har nyss kommit hem från London och har några nyinköpta klänningar till sin lillasyster i sina ägor. Det ryktas även om en byxdress som jag är mer än lovligt sugen på. Två dagar med syster och två dagar med mamma är precis vad Räka behöver bland all denna jobbhysteri som inte har något slut. Plikttroget stiger man upp kl 05.45 och pallrar sig iväg på veckolånga intervaller. det som är sjukast av allt är att det faktiskt är så himla roligt. Fick även veta att jag är kvar på avdelningen åtminstone till nyår. Det är väl bra antar jag...
Idag har vi vår dag. 5 år senare kan jag med bestämdhet säga att jag är en Svensson av rang och jag älsker't. Gasolgrillen gjorde det liksom officiellt. Dock har jag ett upprättat ett osynligt kontrakt eller rättare sagt en överenskommelse som enbart kan brytas av plötslig död och det är: INGEN HUND. Där är både jag och Aztekas make sjungande överens. Skönt att det finns fler där ute. Våga vägra valp!
Imorgon låter jag Herman eliminera min Rebecca & Fiona-utväxt i väntan på att M ska sluta sola och börja jobba. Det går väl det också antar jag.
