Tack tack Frank Frank

Nej det blir varken snyggare eller osnyggare än så här. Kära Carina stod likt en ängel sänd från ovan på Arkens parkering och eskorterade oss hem. Tack tack!

Ledig dag efter nattjobbande och middag hos svärföräldrarna. Laddar inför morgondagens miniklassfest. Vi är en liten ihärdig skara som förhoppningsvis lyckas axla ansvaret att partaja för de ca 14 personerna som uteblir. Bör inte vara några större problem. Ska man tippa på att man smyger till Arken via Indigo?

Lördagen bjöd på en hemkomst av saknad pojkvän och ett födelsedagskalas som hette duga. Tanken att dela upp pavan under många timmar slutade helt enkelt med att vintanten drack upp sin flaska och påbörjade en ny. Sambon F stod för både underhållning och vinmissbruk (på min partystass). Och med JOZO-salt , Blött linne, vinlila tänder och den alltid så pålitliga taxichaffisen Leif, drog sig en högljudd fylleskara mot Arken. Nej vi blev inte långvariga. Och nej, Räka hade visst inte hängt in sin "medhavda" tygpåse i garderoben trots att hon var så säker och trots idogt letande av nykter garderobspersonal. Vill minnas en smålullig person med en fläta på huvudet och den andra halvt hängande längs ena örat sitta på disken och vippa med benen. Ja jag pratar om mig själv. Tyvärr. Taxi hem med gummi-tarzan i släptåg. Någon kräktes och vaknade med spyhink vid sidan av sängen och en annan vaknade med linserna kvar i ögonen.

Söndagen bjöd på en taxiresa till Mariehamns akutmottagning kl 11.00 av kvinnlig chaffis, stukning, kryckor och resa hem igen en halvtimme senare, med samma chaffis. Summa summarum en jävligt trevlig kväll i sann west side-anda! Tygpåsen var btw kvar hos Christian.

Jobbnatten från helvetet (och då menar jag verkligen helvetet) har satt sina spår. Det bästa av allt är när man har glömt sätta mobilen på ljudlös och blir väckt kl 13 av gamlingshem nr 2. Svara? NEJ. Jobba? NEJ. Tydligen så fick jag tag i rätt lärare och som den fantastiska människan hon är så skickade hon en hel hög med mattelänkar till mig. Tack tack! Det börjar väl bli dags att göra nytta för imorgon blir jag sambo igen.

Det kan ses som att man greppar efter halmstrån när man desperat försöker få tag i sin gamla mattelärare (Ahlgrens-Annika) för att klara måndagens läkemedelstent, men vad fan gör man inte? Är inte riktigt 100% säker på att jag har hennes rätta adress. Hur många vuxna människor räkar nu för tiden med liggande stolen? Jo tydligen sjuksköterskor världen över (eller har nutidsmänniskan upptäckt miniräknaren?).
 Ja jag kan ärligt säga att jag inte har en aning om hur problemet ska lösas!!!

De som känner mig är medvetna om min stora aptit på musik. Så här i hösttider är det den gamla hederliga Göteborgsmetallen som lockar lite extra. Värdelöst vetande för er men en sann glädje för mig. Och eftersom det är min blogg så skriver jag vad jag vill;)

Måttligt roade har vi opponerat fram till kl 14, alla fick en "morot" vid avslutad kurs i form av order om komplettering. Tack! Betyder indirekt att den avslutade kursen inte är avslutad.

Väntar otåligt på att sambon aka cookie-boy ska komma hem och förgylla min tillvaro som just nu mest består av skola, lösa stenciler, förvirring, sömnproblem, ullunderställ och nattjobb. Jag behöver kärlek, vin, sång och en lokal där mina nya klackisar kan få visa upp sig.

Man kommer till jobbet och upptäcker till sin fasa att jobbskorna är borta, eller rättare sagt att alla skor är borta. Surnar till och får veta att det är någon människa från omsorgen städar i källaren (damn you) och jag misstänker genast en person jag varken har sett eller har hört namnet på förän idag. Aldrig har mina knarrande Eccosandaler varit mer eftertraktade och nej- det blev ingen bra start på natten. Sitter nu med ett par "lånade" skor (känns som ett par "klippdocke-skor", dvs. papperssandaler. Nå väl. Det går det också.
Kryddar natten med att analysera ett arbete om sexuell lust hos äldre. Usch vad allt känns orättvist. Nu rond.

6 dagar till efterlängtat samboliv...

Man borde skriva, men tyvärr har utbildningens lärare tryckt in så helvetiskt mycket information och fina vårdvetenskapliga ord i huvudet på mig att jag helt enklet har slutat fungera. Och det värsta har inte kommit än. Imorgon tar jag Jessica under armen och åker en sväng till hufvudstaden.

Trött och inte alls sugen på grupparbete. Åh vad tråkigt!