Tack tack Frank Frank

Idag visade det sig (inte helt otippat) att det skulle bli en lite lättare dag. Försöker pallra mig ut på en 40 min promenad varje dag i hopp om att mota bort krämpor och graviditetsdepression (och självklart fett) och idag var det en utomordentligt fin "pseudo-vårdag" med sol. Avrundade med att släpa fram en stol och parkera mig en stund med kaffikôppen utanför dörren. Senare blev det en tripp till Smakbyn med svärföräldrarna för ett stycke söndagsmiddag. Imorgon väntar del 4 i föräldrautbildningen och då även den ökända mammagruppen. Vet inte vad jag kan förvänta mig av den. Har ett ganska svalt intresse för konceptet...

 

 

Är det så här det ska vara i ytterligare 6 veckor? Varannan dag stabil och all övrig tid en svag människa. Jag är så

f r u k t a n s v ä r t trött på orden "det är inte så långt kvar". Alla tror att jag tycker det är jobbigt för att jag är sk "höggravid". Dessa kloka ord brukar åtföljas av den lite belåtna minen och ännu en klyscha "tänk sista den månaden då, DÅ kommer du tycka att det är tungt"... Alltså, om två veckor så smäller den stora krisen till enligt experterna. Eller? Tack för insiktsfulla och icke-orginella kommentarer men jag har faktiskt inte besvär av vadkramper, hemorroider eller svullna fötter. Mitt största bekymmer handlar helt enkelt om att jag har varit sjukskriven i 4 veckor samt att att det är lite mer än 2 ½ vecka till F kommer hem. Jag har gått ifrån att arbeta 100 % till 0 %. Självklart av en god anledning och det faktum att jag kväver mig själv om jag ska böja mig ner och dra på en annan människa stödstrumpor. Men so what?! Man kan inte gå från aktivitet till påtvingad passivitet oberörd. All gemenskap är helt plötsligt lagd i handskfacket på en avställd bil och här sitter jag bland babykläder och total leda. Nej idag är i n t e den bästa dagen i mitt liv, men om man ska tro det framträdande "hormonella mönstret" så blir säkert morgondagen något ljusare. Det brukar tydligen vara så. 

Jag vet inte vad det är för fel på mig. Jag får en fin present och så blir jag både arg och ledsen. Stackars lilla sambo som bara försöker göra det bästa för sin besvärliga och instabila flickvän. Självklart bad jag om förlåtelse för mitt förskräckliga beteende och klämde fram ett tack. Varför måste jag alltid skapa sån jävla drama? Och detta över en ny kaffeautomat. Hade jag levt tillsammans med någon annan så hade jag för länge sedan fått flytta ut till garaget. Tack för att jag fortfarande får ha det varmt om fötterna.

Eftersom den här portalen vikarierar som min privata klagomur så kan jag obehindrat skriva att jag är sjukskriven ännu en vecka. Jag behöver därför inte beklaga mig öppet på andra sociala medier utan det räcker med den här. Man ska tydligen vila. Från att ha genomgått större delen utan problem så ska det trilskas. Både mor och barn är för tillfället i säte. What to do? Och enligt de senaste rapporterna från sovrummet håller Räka på att långsamt kväva sig själv med sin egen tyngd. Det har låtit återberättats att jag under en 40 min period vaknat ca 16 gånger av mina egna snarkningar. Rådgivningen föreslår att jag ska bygga en slags mur av kuddar som ska förhindra att jag faller tillbaka på rygg och där igenom eventuellt få några timmar kvalitetssömn...Sömnbrist gör vem som helst instabil. Något som t ex visar sig som upprördhet när det kommer till F's matlagning. HERREGUD! Vem river löken till köttfärssåsen??? Vem? 

(Beställde en iPhone idag. Nöjd)

Det vankas födelsedagsfest. Fick ge upp mitt sökande efter Carlsberg och istället testa några nya sorter av varierad kvalitet. Vad gör man inte för att försöka vara lite festlig? 15 personer borde i alla fall kunna förgylla kvällen med eller utan Carlsberg. En skål på det då?