Tack tack Frank Frank

Hemma i huset. Jag och Siv har blivit ett riktigt bra reseteam, även om det alltid blir samma visa vid terminalen. Efter 3,5 timme i bilen är det tydligen nog och minuterna innan vi kör ombord framkallar alltid svettpärlor på överläppen. 

Nu när jag åter igen är stationerad hemma är det dags att ta vid där vi slutade, dvs att försöka få bebisen att inse att kl 22 inte är en superbra sova-för-natten-tid. Hur jag än vänder och vrider så är det natti natti kl 22. Börjar arbetet tre tim tidigare, men blir i alla fall överlistad av en minimänniska på 14 veckor. Jag är imponerad över denna beslutsamhet, men jag ska så småningom segra! 

I det här läget kan man alltså i runda slängar påstå att jag är vaken ca 60 min längre än bebisen...Oh glory glory days.